katjauh.blogg.se

Det här kanske inte är en stor grej för er, men det är en stor grej för mig att faktiskt vara öppen om det. Speciellt med tanke på vad det handlar om, ni kommer förstå vad jag menar om ni fortsätter att läsa.

 

För att ta det från början, när jag fick reda på detta var jag runt 14/15 år. Jag hade ingen aning om att det ens fanns innan jag hittade att läsa om det på internet, och kände igen mig totalt. Det jag pratar om är Social fobi.

Jag läste på om det som sagt, och kände mig träffad. Jag fick hjälp med det, blev sjukskriven från skolan (när jag gick i åttonde klass), fick medicin och någon som hjälpte mig att träna på sociala sammanhang, på sådant som jag var rädd för. För med den sociala fobin kom också ångest och panikångest.
Men efter ett tag så tyckte jag att det "försvann", så jag slutade med mina mediciner. Visst att jag fortfarande hade svårigheter, men inte på samma sätt tyckte jag inte. Vad jag inte riktigt har tänkt på är väl att jag hela tiden har undvikit det som har varit jobbigt för mig, så gott det har gått.

Jag skrev nyligen på bloggen om ett möte som inte alls gick bra, tänkte berätta kortfattat nu. Jag kom dit i tron om att jag skulle på ett helt vanligt möte (bara det var jobbigt nog, så Linus följde med som stöd, som han alltid gör) men istället säger tanten där att Linus kan gå hem, för jag ska börja praktisera nu på en gång.. Jag följde snällt med henne in i ett rum, och hon började babbla på om massor. Jag kände hur ångesten växte sig större och större inombords för varje sekund som gick, satt ändå snällt och svarade så kortfattat som möjligt. Tillslut satt jag där med nästan tårar i ögonen och hon frågade om någonting var fel, då brast det. Jag fick en ångestattack och började storgråta rakt ut, framför en okänd människa jag precis hade träffat..

Jag har misstänkt ett tag att min sociala fobi/panikångest är på väg tillbaka, eftersom att jag har mått sämre och sämre under sådana sammanhang, men jag ignorerade det och ville inte tänka på det. För det är klart att man inte vill må dåligt?..  Men det var denna händelsen som fick mig att öppna ögonen och inse att det jag misstänkt är sant, det har helt enkelt "kommit tillbaka". Jag kan inte blunda för det längre, för det skulle bara bli värre och värre hela tiden.

Nu vill jag ta tag i det så fort som möjligt, jag har redan bokat tid till någon att prata med. Ska även försöka få igenom en sjukskrivning ett tag (annars Måste jag göra saker som jag INTE KAN för socialen). Och man kan inte tvinga bort det här, det är någonting jag kommer att behöva arbeta med, förmodligen ett bra tag.

Och vad innebär det här då?
Jo, att jag är rädd. Rädd för vad människor tycker och tänker om mig, rädd för att träffa/prata med vissa människor.

Några exempel: Jag kunde inte göra redovisningar under min skolgång, jag skyllde på allt möjligt "ont i halsen", "tappat bort pappret", "måste gå hem".

Jag har jättesvårt för att gå på möten med människor, som att gå på möten som handlar om praktik, socialen osv osv.

Jag har jättesvårt för att träffa nya människor, att prata med människor jag inte känner. Kan handla om allt från vänners vänner, någon som pratar med en på stan till personen som sitter bakom kassan i affären.
Att prata i telefon är nästintill en omöjlighet för mig, de personerna jag kan prata med i telefon utan att känna ångest kan jag nog räkna på en hand. Jag klarar absolut inte av att ringa till "viktiga" personer, ber alltid någon att ringa åt mig. Och det är ofta som jag ser att telefonen ringer, men struntar i att svara i den.

Att göra en så enkel sak som att betala själv i kassan i affären är en svår sak för mig, jag börjar darra och nästan stamma. Att gå in ett rum med människor, åka buss, massa såna saker som är jobbiga. Och självklart har det här påverkat min vardag väldigt mycket.

Men jag är ju inte Helt begränsad, jag kan ju umgås med människor, om det är någon/några jag känner som är med. Men även bland vänner kan jag känna obehag om någon till exempel tittar på mig för länge.

Och det är väldigt många gånger jag faktiskt utmanar mina rädslor, för jag vet att det är det som måste göras.

Varför jag inte visste om jag ville berätta detta var för att jag faktiskt skäms. Det ska inte vara någonting att skämmas över, för det är ingenting jag kan göra åt att jag är sån här, det är en sjukdom. Men jag antar att det är den sociala fobin som pratar när jag skäms över det, för jag bryr mig ju faktiskt om vad folk tycker om mig, jag tar åt mig av saker jag inte borde ta åt mig utav.

Nu kanske ni förstår varför jag reagerar som jag gör emellanåt, varför jag är "tråkig" och kanske inte alltid vill hänga med på grejer. Varför jag kan ändra mig i sista minuten, ställa in saker. Och jag har inte för mening att vara dryg eller inte vilja prata,  ibland vågar jag helt enkelt bara inte.

Men det går ju upp och ner med, vissa dagar är bättre och vissa dagar är värre.